Jason Scott
Med tillstånd av Susanne Sundfor
Livet är redo att hända och utvecklas, och vi är bara fartyget, naturisten Andres Roberts röst reser sig ur utomjordiska flimmer som studsar runt som blödande skärvor. Det jordiska kärlet han talar så djupt på sträcker sig ut som en katt som sträcker sig upp mot middagssolen – och fungerar som mittfältet i den norska singer-songwritern Susanne Sundførs nya studioalbum, Musik för människor i trubbel .
Återgavs under ett år när hon genomsökte världen, från Nordkorea till Nepal, Brasilien till Island, tio låtar som blinkade och dansade vid horisonten, medan hon viskar om den saliga reinkarnationen, fann henne göra vad fan [hon] kändes som.'
Rent konkret innebar det att hon kasserade hennes vanliga utflykter med synthbaserad popmusik. Elektroniken föll bort, och hon lämnades med fantastiskt piano och gitarr, härligt visade på sådana avgörande ögonblick som Good Luck Bad Luck, en bräcklig, hemsökande biktbok, och Undercover. Hon släppte lös förnyelse i detta jordiska, lösare tillvägagångssätt, och ofta är hennes genomträngande sång rörande. Att utforska nya världar och nya kulturer lämnade ett outplånligt intryck på henne och hennes hantverk, även representerat i de magnetiserande, filmiska arrangemangen och albumets övergripande drömmande. [Resorna] fick mig att fokusera på något annat än mig själv det gjorde mig nyfiken och sugen på nya intryck och nya motiv för min fotografering, säger hon.
Det är svårt att precisera hur det påverkade min musik, men alla upplevelser är potentiellt inspirerande för kreativitet. Jag reste inte för att skriva, jag reste för att ta bilder, vilket för mig är en viktig del av albumet, noterar Sundfør om hennes vistelse, inramad genom albumomslaget och häftet. Hennes expeditioner strömmade sedan över till ett avslöjande erkännande 'att tomhet är platsen där saker börjar växa. Det mesta av universum är tomt. Så jag är inte rädd för det längre.'
Musik för människor i trubbel är bland årets mest råa och stämningsfulla uppsättningar och omfattar livets renhet, obehindrad sorg, att slå botten och slå en väg tillbaka till toppen. Nedan avslöjar Sundfør ett av de viktigaste ögonblicken från hennes överkontinentala hoppar och pratar om astrologi och världens undergång.
Vilket var det viktigaste ögonblicket från dina utlandsresor?
Jag minns att jag satt på en båt på Xingu-floden, långt borta från allt jag visste, och jag tänkte på hur jag önskade att resan snart skulle vara över eftersom jag saknade min egen säng. Och sedan tänkte jag att jag alltid vill vara någon annanstans, och när jag är där bryr jag mig inte riktigt. Jag satt bara där och tittade på floden och djungeln och upplevde det, tog in det, och det var lycka.
Hur spelade livets i sig högt tempo ut i musiken, och hur höll du dig i processen?
Jag tror att leva ett bra liv handlar om att sätta det i perspektiv. Kärlek är viktigt. Att älska andra. Älskar det du gör. Jag klättrade upp på ett berg igår. Jag går sällan ut eller vandrar. Det kändes viktigt, men jag vet inte varför. Kanske för att känna en anknytning. Jag har funderat på dessa saker de senaste åren. Jag antar att en del av dessa ensamtal delvis hamnade på albumet.
Vad fick dig att resa jorden runt?
Jag började fota efter att ha läst Tomas Espedals fotobok, Mitt Privatliv . Jag köpte samma kamera och började ta bilder på hotellrum som han gjorde. Jag fick blod på tanden, som vi säger på norska – jag älskar det uttrycket, det är så primal och vikingatiskt. Det betyder att du får smaken av något du gillar, och det gör dig glad. Så jag bestämde mig för att jag ville göra ett fotoprojekt för albumet där jag skulle resa till intressanta platser och dokumentera dem. Till slut skulle jag försöka berätta någon sorts historia om världen som på något sätt skulle relatera till albumet.
Med 'Reincarnation' handlar du i världens ände. Vad inspirerade den idén?
Nåväl, slutet på vår värld. Världen kommer att bli bra. Det kommer vi förmodligen också. Men ibland ser det dystert ut. Jag tror att vi måste sjunga lugnande ballader istället för att skrika på varandra när det blir tufft. Jag tycker personligen att låten handlar mer om ljus än om mörker.
Från början med 'Mantra' refererar du ganska ofta till månen och stjärnorna under hela albumet. Hur förhåller du dig till himlakroppar?
Jag kan ingenting om astrologi. Jag är inte ett stort fan [av det], om jag ska vara ärlig. Vi ser alla upp på dessa himmelska föremål, och jag tror att vi kan ge dem den symboliska betydelse vi vill att de ska ha. Alla objekt i sången har ofta olycksbådande eller negativa konnotationer i historien. Jag ville ge dem en mer positiv mening.
Hur började det här albumet och hur hängde det ihop?
Den första låten jag skrev var 'Reincarnation'. Sedan 'Mantra' och sedan 'Undercover.' Sedan skrev jag 'The Sound of War.' Alla gitarrlåtar jag skrivit hemma i London. Sedan reste jag till LA och skrev 'Good Luck Bad Luck' och 'No One Believes in Love Anymore.' Sedan, tillbaka i London, skrev jag 'Mountaineers'. Och sedan skrev jag 'Bedtime Story' i en stuga i Woodstock. Den sista låten jag skrev var 'The Golden Age'. Jørgen Træen, som producerade albumet tillsammans med mig, komponerade den vackra abstrakta musiken kring intervjun med Andres på titelspåret.
Arrangemangen känns mer öppna än mycket av ditt tidigare arbete. Du har talat om att du inte vill arbeta med syntar den här gången, hur påverkade det ditt tillvägagångssätt?
Jag ville ha den mänskliga beröringen. Jag kände helt enkelt inte att jag kunde uttrycka vad jag ville förmedla på syntar längre, så jag började spela gitarr och piano igen.
Många av låtarna känns större än livet, filmiska. Vilka beslut gick in på vilka instrument du använde och vilken stämning du ville skapa?
När jag vill arrangera en låt, i princip klä upp den, tänker jag ofta som om jag skapar en filmscen. Jag föreställde mig häxor och drönare i en himmel av eld på 'The Sound of War.' Jag föreställde mig en trött fyllo i en bar på 'Good Luck Bad Luck.' Det handlar ofta om att skapa en miljö för en känsla. Och då behöver jag bara hitta de instrument som passar scenen.
Har konst/musik en skyldighet att vara en kanal för livet och ha mer spröda, angelägna och kraftfulla vägar?
Jag tror att konst kan vara vad den behöver vara. Ibland måste det vara musiken som får dig att diska, eller tavlan du sätter på väggen hemma för att ditt vardagsrum ska bli trevligt. Eller musiken som får dig att vilja dansa när du är på klubben. Din favoritklänning. Ibland behöver det vara djupt ibland måste det vara grunt.
Musik för människor i knipa släpps 8 september.
Bästa album 2017 hittills:
